Flygelbyggnaderna vid Hägerneholms gård. Den västra, vänstra flygeln är en av de äldsta byggnaderna i området.
Områdets karaktär
Motorvägen var en viktig förutsättning vid etableringen av det externa handelsområdet Arninge centrum, som anlades i början på 1970-talet. Storskaliga kvarter och huskroppar inordnades i det tidigare odlingslandskapet kring byarna Öster och Väster Arninge.
Bebyggelsen har anor tillbaka i forntiden. Äldsta skriftliga belägg är från 1296. Öster Arninge var år 1804 en by med tre gårdar. En geometrisk avmätning år 1637 visar att Väster Arninge hade tre gårdar.
Undersökningar av omgivande gravfält och boplatslämningar från järnåldern vittnar om områdets långvariga bosättningshistoria. I samband med 1970-talets utbyggnad för handel, kontor och industrier revs Öster Arninge. Väster Arninge, som på 1700-talet blev Täbys sista säteribildning, tog på 1940-talet ny form som hästgård under nuvarande namnet Hägerneholm.
Norr och väster om Arninge centrum vidtar de nya stadsdelarna Ullna strand och Hägerneholm som är planerade på de tidigare ägorna till gården Hägerneholm. Ullna strand är planerat med mer småskalig bebyggelse i norr och högre stadsmässiga kvarter närmare verksamhetsområdet. Hägerneholms gårds-miljö med huvudbyggnad, flyglar och arbetarbostäder från 1940-talet har varsamhetsbestämmelser i detaljplanen.
Handelsområdet Arninge centrum ingår i det område som står inför en stor omvandling till nytt regionalt centrum, med en ny järnvägsstation och framtida utveckling för företag, arbete och boende. Handelsområdet, som planlades på 1970-och 80-talen, har en tidstypisk bilanpassad och rätlinjig kvartersstruktur med breda matargator som kantas av tilltagna parkeringsytor och storskaliga huskroppar som varierar i skala, material, färgsättning och uttryck. Området inramas bitvis av sparad naturmark med skog. Vissa kvarter har mindre partier av inflikad naturmark, exempelvis utmed Arningevägen i närmiljön kring det bevarade fortet som ingick i Norra fronten också kallad Korvlinjen, Stockholms norra försvarslinje från första världskriget.
Värdefull kulturmiljö
I Kulturmiljöer i Täby beskrivs olika områdens karaktär, med särskilt fokus på områden som har höga kulturmiljövärden. Områdesbeskrivningarna samt råd och riktlinjer ska ge stöd för bedömning av vilka kulturmiljövärden som är speciella för området.
Hägerneholm
Den sammanhållna gårdsmiljön med omgivande bebyggelse utgör en sista rest av det tidigare agrara landskap som präglade Arninge fram till 1960-talet. Huvudbyggnaden revs och ersattes med en ny, som blev färdig år 1949. Flyglarna är dock äldre och tillsammans med huvudbyggnaden och de andra intilliggande enkla bostadshusen är de en länk till platsens historia. Väster Arninge småskola är numera bostad. Byggnaden som finns med på häradsekonomisk karta från år 1906 har samhällshistoriskt värde. I området finns ett bestånd av värdefulla äldre lövträd, ekar.
Råd och riktlinjer för Hägerneholm
- Den enkla bostadsbebyggelsen runt Hägerneholms gård bör behålla sin karaktär av lantliga arbetarbostäder. Eventuella tillbyggnader bör underordnas befintlig byggnad och underhåll ska ske med samma material och färger som finns i området.
Fornlämningar
Arningeområdet utgörs av ett tydligt järnålderslandskap, vilket karaktäriseras av flera gravfält. Ett flertal arkeologiska undersökningar av boplatser och gravfält är också utförda. Det är främst järnålderns kulturlandskap, och i synnerhet periodens yngre del, som syns i form av gravfält och enstaka gravar. Men också boplatslämningar som gårdsbebyggelse från folkvandringstid.
Vid Väster Arninge fann arkeologer 1 300 till 1 400 år gammal keramik. Det ursprungliga namnet på byn som stavades Arnunge kan tyda på att man började bo här många hundra år tidigare. Liknande ortnamn som slutar på -inge eller -unge har kunnat knytas till äldre järnåldern. Andra fynd från området går tillbaka ända till bronsåldern. Ytterligare ett gravfält (L2015:9360) norr om sporthallen innehåller 30-tal gravar. Mellan de två gravfälten finns ytterligare ett litet gravfält med några skadade gravhögar. Tidigare fanns också byn Öster Arninge (L2014:1239) med gravfält (L2015:9866). Undersökningar innan nuvarande bebyggelse uppfördes visar att även det vid Öster Arninge fanns en forntida bosättning.
Gravfält (L2015:9360)
Cirka 130 x 25–70 meter (NÖ-SV), bestående av 30 fornlämningar. Dessa utgörs av tre högar, 25 runda stensättningar och två rektangulära stensättningar.
Gravfält (L2014:1140)
Gravfält bestående av cirka fem fornlämningar. Dessa utgöres av två högar och tre runda stensättningar. Högarna är sex respektive tolv meter i diameter och 0,6 respektive 1,5 meter höga. Stensättningarna är 4–5 meter i diameter och 0,2–0,3 meter höga, de är övertorvade med några enstaka stenar i ytan.
Gravfält (L2014:527)
Gravfält, storlek 130 x 70 meter (V–Ö), som består av cirka 40 fornlämningar. Dessa utgörs av en hög, 33 runda stensättningar, två rektangulära stensättningar, en kvadratisk stensättning, en triangulär stensättning, en treudd och en stenrad. Högen är tio meter i diameter och en meter hög. I ytan finns talrika stenar 0,2–0,7 meter höga. De runda stensättningarna är 4–14 meter i diameter.
Runristning (L2014:999)
Runristningen som upptäcktes 1975 finns på en slät yta på södra sida av ett flyttblock. Texten lyder ”Ödgård lät rista runorna efter Finn, sin make, och efter Hedin, sin son”.
Norra fronten i Arninge
Arningefortet är en del av Stockholms norra fasta försvarslinje från första världskriget som är mer känt som Korvlinjen till följd av fortens korvformade betongbunkrar. Fortet ligger nu integrerat i ett av de södra kvarteren i Arninge handelsområde, men kan av den uppmärksamme även skymtas från Arningevägen. Norra fronten har fornlämningsförklarats med undantag från några anläggningar.
Råd och riktlinjer för Norra fronten i Arninge
- Arningefortet är känsligt för förändringar i närmiljön som innebär tillägg av byggnader eller fasta anordningar samt topografiska ingrepp.
- Fragmentering och utradering av fornlämningar och andra kulturhistoriska element och strukturer är känsliga för ingrepp som minskar läsbarheten av landskapets historiska tidsdjup.